Never walk in the footsteps of others, or you won’t leave any of your own
Känner du igen känslan?
Det börjar med att du kämpar imot en röst inom dig som äger åt dig att sätta dig ner. Du känner hur det bränner i huden som om någon sköt små, små gnistor på dig. Marken under dig står inte still längre, samtidigt som hela världen börjar svaja blir allt suddigt. Du kan inte fokusera på någonting, det är bara ett enda stort virrvarr. Rösterna omkring dig försvinner bort, du hör allt på avstånd som om du svävade ovanför jorden. När du försöker svara på tilltalen så låter inte din röst som din egen. Dina händer som krampaktigt gripit efter flaggans pinne som var det enda som hindrat dig från att falla till marken släpper du, omedvetet.
Som tur var är det någon som sätter dig ner, ger dig en flaska vatten innan du kollapsar in i mörkret. Nu hinner din hjärna koppla vad som hänt, du var påväg att svimma.
Usch, hatar den känslan. Jag har svimmat en gång, under en lucia övning. Då fattade jag inte vad som höll på att hända men nu insåg jag det ganska snabbt. Men jag stod fanvakt (höll i en flagga framför scen) då kan man inte bara lägga ner flaggan och sätta sig ned. Men som tur var så kom det fram några från kören som tog tag i mig och satte mig ner i gräset, en av dem var skolans skolsyster ;) Så det blev ett lyckligt slut.
Ett tips:
Stå inte i solen om du bara ätit en macka till frukost och duckit två glas vatten, klippt gräset och gått en kort vandrig innan xD
Det börjar med att du kämpar imot en röst inom dig som äger åt dig att sätta dig ner. Du känner hur det bränner i huden som om någon sköt små, små gnistor på dig. Marken under dig står inte still längre, samtidigt som hela världen börjar svaja blir allt suddigt. Du kan inte fokusera på någonting, det är bara ett enda stort virrvarr. Rösterna omkring dig försvinner bort, du hör allt på avstånd som om du svävade ovanför jorden. När du försöker svara på tilltalen så låter inte din röst som din egen. Dina händer som krampaktigt gripit efter flaggans pinne som var det enda som hindrat dig från att falla till marken släpper du, omedvetet.
Som tur var är det någon som sätter dig ner, ger dig en flaska vatten innan du kollapsar in i mörkret. Nu hinner din hjärna koppla vad som hänt, du var påväg att svimma.
Usch, hatar den känslan. Jag har svimmat en gång, under en lucia övning. Då fattade jag inte vad som höll på att hända men nu insåg jag det ganska snabbt. Men jag stod fanvakt (höll i en flagga framför scen) då kan man inte bara lägga ner flaggan och sätta sig ned. Men som tur var så kom det fram några från kören som tog tag i mig och satte mig ner i gräset, en av dem var skolans skolsyster ;) Så det blev ett lyckligt slut.
Ett tips:
Stå inte i solen om du bara ätit en macka till frukost och duckit två glas vatten, klippt gräset och gått en kort vandrig innan xD
En vinterbild på denna otroligt varma dag ^^
Kram Kram
Kommentarer
Postat av: MELI
sv: Haha ja:)
Trackback
